Stefan Böna
Mr Microtext
Först och främst: en god fortsättning tillönskas alla kaffefrälsta här på forumet!
Jag har tillbringat helgen hos min mor och lekt lite med min nyinköpta Rocky samt deras DeLonghi-kvarn. Jag har således både hackat och malt, skulle man kunna säga; DeLonghi-kvarnen har knivar och lämnar ett resultat som verkar ha mer gemensamt med en vedflis än en kaffekvarn...
Det som, i skrivande nu, fascinerar mig är hur mycket bättre allt espressokaffe blir i en kaffebryggare jämfört med Santoskaffe (typ Gevalias eller Löfbergs Lilas bryggkaffe). Jag skulle vilja sträcka mig så långt som att tillstå att till och med en underdoserad bryggning med ett - för elbryggare malt - espressokaffe, ger en bättre och kraftigare smak än Santos-ditot.
För ett tag sedan satt jag med vid en kaffepresentation med en kille från Kahl's på den lokala Verner & Verner-butiken. Representanten från Kahl's lät oss samlade smaka och uppleva den icke existerande eftersmaken av Santoskaffe (det är därifrån jag fått uttrycket btw). Hur ett sådant kaffe smakar när det befinner sig i munnen, men hur smaken totalt, likt en tynande dröm om morgonen, försvinner när kaffet rusar ned i svalget. Bland de kaffen vi fick prova fanns också Monsun Malabar, vilket jag föll för där och då. Från att ha blivit serverad en liten pappmugg med en brun-svart sörja, till att få bädda in smaklökarna i en svart och klar multitud av smaker, är en resa i sig!
När jag anlände till min mor med min familj satte jag igång att laborera med deras DeLonghi-kvarn och - även om det malda kaffet såg ut som vedflis i miniatyr - fick ett resultat som vida överträffade det reguljära bryggkaffet. När jag sedan släppte lös Rockyn vore det att undanhålla sanningen att inte säga att kvaliteten höjdes ett antal snäpp.
De kaffen jag har upplevt och som ligger bakom denna lilla betraktelse är Lavazza d'Oro, Monsun Malabar samt Monteriva Conquesta. Det första hade legat i frysen - antagligen lite för länge - men gav efter malning en fantastisk smak och - framför allt - eftersmak. Conquestan malde jag och underdoserade lite, men smaken fanns där iaf och jag hade valt detta, en smula blaskiga, kaffet före ett Gevalia e-brygg any day. Malabaren är ju inget riktigt espressokaffe, utan lämpar sig kanske mer som brygg. Vad kan man säga? Det är vansinnigt gott.
Alla tre kaffesorterna producerade en klarsvart vätska vid bryggning och gav en komplex smak (Conquestan och Malabaren mer än Lavazzan) samt en lång behaglig eftersmak. Det är en definitiv skillnad på en eftersmak som försvinner på ett par sekunder och en som ligger kvar och smeker smaklökarna i tio-femton minuter. Aaaaaah!
Eftersom Lavazzan troligtvis inte hade så där särdeles mycket kvar att ge (med tanke på lagringstiden), tog vi med detta till min mosters familj där vi firade in det nya året. Samtliga där (som drack kaffet) var överens om att det fanns mer och bättre smak på Lavazzan i elbryggare än sedvanligt Santoskaffe! Och det, mitt herrskap, är något som värmer ett kaffehjärta att få höra!
Jag skulle vilja avsluta med att säga att det, efter att ha få upplevt detta med färskmalda espressobönor i en elbryggare har jag dragit följande slutsats (något som säkert inte kommer som en överraskning för en hel del av er här): en juste kvarn och (åtminstonde hyfsat) färska bönor - nästan oavsett rostning - ger en så mycket större upplevelse av kaffe att det inte finns någon egentlig ursäkt till att fortsätta köpa färdigmalet Santoskaffe längre!
//Stefan (som älskar sin nya kvarn och längtar hem till sin Silvia)
Jag har tillbringat helgen hos min mor och lekt lite med min nyinköpta Rocky samt deras DeLonghi-kvarn. Jag har således både hackat och malt, skulle man kunna säga; DeLonghi-kvarnen har knivar och lämnar ett resultat som verkar ha mer gemensamt med en vedflis än en kaffekvarn...
Det som, i skrivande nu, fascinerar mig är hur mycket bättre allt espressokaffe blir i en kaffebryggare jämfört med Santoskaffe (typ Gevalias eller Löfbergs Lilas bryggkaffe). Jag skulle vilja sträcka mig så långt som att tillstå att till och med en underdoserad bryggning med ett - för elbryggare malt - espressokaffe, ger en bättre och kraftigare smak än Santos-ditot.
För ett tag sedan satt jag med vid en kaffepresentation med en kille från Kahl's på den lokala Verner & Verner-butiken. Representanten från Kahl's lät oss samlade smaka och uppleva den icke existerande eftersmaken av Santoskaffe (det är därifrån jag fått uttrycket btw). Hur ett sådant kaffe smakar när det befinner sig i munnen, men hur smaken totalt, likt en tynande dröm om morgonen, försvinner när kaffet rusar ned i svalget. Bland de kaffen vi fick prova fanns också Monsun Malabar, vilket jag föll för där och då. Från att ha blivit serverad en liten pappmugg med en brun-svart sörja, till att få bädda in smaklökarna i en svart och klar multitud av smaker, är en resa i sig!
När jag anlände till min mor med min familj satte jag igång att laborera med deras DeLonghi-kvarn och - även om det malda kaffet såg ut som vedflis i miniatyr - fick ett resultat som vida överträffade det reguljära bryggkaffet. När jag sedan släppte lös Rockyn vore det att undanhålla sanningen att inte säga att kvaliteten höjdes ett antal snäpp.
De kaffen jag har upplevt och som ligger bakom denna lilla betraktelse är Lavazza d'Oro, Monsun Malabar samt Monteriva Conquesta. Det första hade legat i frysen - antagligen lite för länge - men gav efter malning en fantastisk smak och - framför allt - eftersmak. Conquestan malde jag och underdoserade lite, men smaken fanns där iaf och jag hade valt detta, en smula blaskiga, kaffet före ett Gevalia e-brygg any day. Malabaren är ju inget riktigt espressokaffe, utan lämpar sig kanske mer som brygg. Vad kan man säga? Det är vansinnigt gott.
Alla tre kaffesorterna producerade en klarsvart vätska vid bryggning och gav en komplex smak (Conquestan och Malabaren mer än Lavazzan) samt en lång behaglig eftersmak. Det är en definitiv skillnad på en eftersmak som försvinner på ett par sekunder och en som ligger kvar och smeker smaklökarna i tio-femton minuter. Aaaaaah!
Eftersom Lavazzan troligtvis inte hade så där särdeles mycket kvar att ge (med tanke på lagringstiden), tog vi med detta till min mosters familj där vi firade in det nya året. Samtliga där (som drack kaffet) var överens om att det fanns mer och bättre smak på Lavazzan i elbryggare än sedvanligt Santoskaffe! Och det, mitt herrskap, är något som värmer ett kaffehjärta att få höra!
Jag skulle vilja avsluta med att säga att det, efter att ha få upplevt detta med färskmalda espressobönor i en elbryggare har jag dragit följande slutsats (något som säkert inte kommer som en överraskning för en hel del av er här): en juste kvarn och (åtminstonde hyfsat) färska bönor - nästan oavsett rostning - ger en så mycket större upplevelse av kaffe att det inte finns någon egentlig ursäkt till att fortsätta köpa färdigmalet Santoskaffe längre!
//Stefan (som älskar sin nya kvarn och längtar hem till sin Silvia)
